Tankar

Paris. Paralys. Panik.

Beirut. Bomber. Bestörtning.

Syrien. Sönderfall. Sorg.

IS i krig med allt och alla.

Diktaturen Assad som beskjuter sina egna.

USA med sitt storhetsvansinne.

Medelhavet med människor som dör och flyr.

Och i mitt i allt det fyllde min fina mamma år. Snacka om att känslorna gick upp och ner i helgen.

Jag tänker på de asylsökande som inte får komma till oss i säkerhet. Och när de är i säkerhet, i processen att få asyl, får de inte integreras. Inte lära sig svenska. Lever på 24 kr om dagen, i händerna på människor som försöker krama ur varje krona av dem.

Och så svenskarna, mitt folk,som skriver om att det är tack vare dom som flyr vi har IS mitt bland oss. Att de som flyr terroristerna är terroristerna. Att min vän skriver: det är deras religions fel. Jag kan inte hålla med, det är INGEN religions fel att det finns tragiska, trasiga människor som tar ut sitt lidande på andra. Som tar på sig ett bombbälte och spränger sig i luften. Som tar ett gevär och skjuter andra tills döds. Min vän och många med henne har missat att den vakt som stoppade självmordsbombaren att ta sig in på Stade de France var muslim. Att världen består av 1,5 miljarder muslimer. Hade alla varit terrorister, hade vi varit döda.

SD och andra högerpopulistiska falanger får nu mer stöd. Folk är mer rädda för “dom andra”. De som flyr från IS och kommer hit. För de kan ju vara farliga, vara en mördare.

Högerpopulismen som gör människor så rädda, att en går in i en skola och dödar mörkhyade barn med ett svärd. Som kräver höjda asylkrav att en trasig individ går in på IKEA och dödar en halv familj. Han kände desperation står det i nyheterna. Jag tror även han som gick in i skolan i Trollhättan var desperat. Även dom som attackerade i Paris kände nog det. Men jag vet inte, men det är vad jag tror. Trasiga, desperata människor som för krig mot allt och alla.  Det blir krig, mellan “dom andra” och svenskarna. Mellan öst och väst. Mellan grannar. Mellan vänner.

Och detta spär Obama på. Hollande med. Och de flesta andra stater. Assad med, och även svenska partier. Alla svenska partier ska jag säga här.

Fast det finns ju bara ett vi, vill jag skrika. Vi är alla människor, snälla förstå.

IS lever av skräck. SD lever av skräck. USA lever av skräck. Vi lever i skräck.

Jag älskar musik. Jag tänker mycket på texten till Alors on Danse när jag tänker på världen. På hatet, på de hårda orden, på misstänksamheten, på att detta är den värld mitt barn kommer växa upp i. På sorgen, på allt hemskt som händer. Men…det är ju inte jag, jag är positiv själv. Världen kan bättre!

Jag vill inte ha det såhär. Min vän Jazz skrev det så bra på FB:

Yes. I was so sad watching the footage of the attacks, and the aftermath with the memorials. I can understand people being angry, I can even see how people could pin the blame on people that appear to come from the Islamic faith, I see how, as PEOPLE, a lot of the world might want to retaliate (if someone shouts at me or someone I care about, I’ll shout back).

ALL war is, in my view, wrong. That includes terrorism. The way to win, to REALLY win, is surely to be- morally- the better person..

STILL, my plan for world peace is to just get everyone- the whole world- to sit down together with a cup of tea and talk through their problems. I think it’d work really well… And if people didn’t want tea, they could have juice, or squash, or water, or whatever, and the world would agree on things like whose land belongs to who and that everyone should have the freedom to choose their own religion or none at all, that it’s ok for one person to be gay even if another person isn’t, all this stuff that they fight about. As for money, surely everyone could share it?

Jag tycker det är så fint, det hon skriver. Och jag håller med. Men det kommer inte hända om ingen börjar. Jag lever alltid efter mottot att ingen förändring kommer ske om du inte börjar själv. Och det har gjort. Dagen efter attentaten skrev jag in mig i programmet “Låna en svensk”.

Jag bemötte min vän som skrev att det är deras religions fel, på ett sätt som inte tryckte ner henne i skorna. Det hjälper inte det.

Jag gick igenom mina böcker, för att skänka till det närbelägna asylboendet, att läsa och ta del av det svenska språket.

Jag kan kanske inte säga åt Obama att sluta kriga. Jag kan inte säga det åt IS heller. Men jag kan bemöta en person på ett respektfullt sätt, och få dom känna värme och kärlek. Så kanske livet blir lite mer uthärdligt. Och världen lite snällare.

Det tror och hoppas jag.

One comment

  1. Jag tror inte någon av dessa individer kände desperation.. Däremot ilska och att de är sjuka människor med siktet inställt där vi är som känsligast.. Där skadan gör som ondast..

    Jag försöker inte leta någon förklaring på deras beteende men däremot vill jag vara med att stoppa dom, inte göra det så lätt för dem..

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s