Sommaren kom och gick…

…och jag vill bara skriva om min kattmadame. Femton år gammal är hon idag, och vacker som en dag. Jag skulle kunna skriva om hur jag legat sömnlösa flera nätter i rad, på grund av oro i själen över min bror som blivit sjuk men vill hellre berätta om att jag och Smulan (för så heter hon) har aldrig varit vänner. Hela min uppväxt var jag lite rädd för henne, för att känna hennes små vassa klor borra in sig i benet. Men nu, med åldern har hon kanske inte blivit snäll, men värdigheten i henne har blivit ett framstående karaktärsdrag och hon spinner när jag på nåder klappar henne.

Jag skulle kunna skriva om hur våran andra katt dog, obotligt cancer i mjälten fick vi höra, men vill hellre berätta om hur Smulan som en ung kattfröken  flyttade hem till oss från ett överklasshem. Hälften Burma och hälften bondkatt. Liten som en tennisboll och humör som en tiger. Men hon älskade min mamma och min bror Leo föddes strax efter att hon kom. De var små tillsammans och blev stora tillsammans.

Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hur jag i processen av att bli mamma tappade bort Madeleine, och hur jag ägnat sommaren och hösten åt att finna mig själv igen. Men är det inte mer spännande att för höra hur Smulan blev mamma? Till den största katten jag någonsin sett, Beast, och till en liten kattfröken med missbildad svans som vi gav namnet Elektra. Beast lever och frodas än, vad jag vet. Elektra dog några år gammal, på grund av sin missbildning, men vi gav henne några fina år ändå.

Jag skulle kunna skriva om hur det är att inte få något jobb, hur det är att gå på knäna ekonomiskt, oro över att rasism blivit vardagsmat, ångesten jag känner i kroppen över klimatet och kemikalier och mobilstrålning och allt annat som tynger en i vardagen. Men istället tycker jag det är roligare att skriva om hur när jag ligger och sover har Ossian bredvid mig och Smulan uppkrupen på magen. Och hur när jag vaknar på morgonen springer Ådi in och hoppar upp i sängen och Ossian skrattar, medan Smulan, som den kattmadame hon är, förnärmat går ut till köket och högljutt kräver att bli serverad. Hundfasoner är inte henne värdig. För att i slutändan är det sådant som är viktigast.

2 comments

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s