En fråga om segregation

När jag gick i gymnasiet gick jag i en fransk-arabisk klass. Det betydde att hälften av klassen läste franska, och hälften läste arabiska. Vi hade alla lektioner tillsammans förutom just språklektionerna. Vi var nio svenskar, tre kineser, en palestiner, två kurder, en vietnames, en irakier, en arab, en egyptisk-fransk svenska och så jag. Jag älskade den här klassen! Varför? – för att vi alla kom överrens. Ingen var utanför, ingen blev mobbad, muslimer kunde prata med kristna, kineser kunde prata med palestiner, fotbollsintresserad tjej kunde prata med handbollsälskande kille och alla höll ihop. Trots våra olikheter, trots att vi kom från olika kulturer. Jag tror att nyckeln till framgången var att vi fick mötas och träffas på lika grunder. Vi var alla där för att lära, och det utgick vi från. Fysiklektionerna ägndes inte bara åt fysik, utan vi fick alla komma till tals och prata om våran kultur. Religionlektionerna, där diskuterade vi religion, och utgick från oss själva. Svensklektionerna, ja läraren där såg till att alla behandlades lika. Vi satte upp pjäser som vi spelade för varandra (Shakespeare om ni undrar) och umgicks även på rasterna och fritiden. Det var i mötet vi lärde känna varandra, fick kunskap om varandra och förstod att vi alla var människor.

Därför blir jag mörkrädd när nykommande invandrare slussas iväg till Malmö, istället för att spridas över landet. Argument för att inte ta emot andra invandrare är att de som redan finns i kommunerna har hamnat i ett utanförskap. Ofta får man läsa om problem i invandrartäta områden som Rinkeby och Rosengård. Även i småstäder finns det mer invandrartäta områden, och det är här jag ser problemet. Att det ens finns mer invandrartäta områden. Det är en fråga om segregation, något som individer som Rosa Parks och Martin Luther King kämpade emot.

Lösningen, som jag ser det, finns i mötet. Som det möte jag hade i min gymnasieklass. När jag dagligen fick gå i skolan tillsammans med muslimer, kineser, tjejer, fotbollsintresserade, människor. Mötet finns inte i den invandrartäta förorten Rinkeby. Mötet finns inte heller i Skurup. Mötet finns där man får en möjlighet att träffas, att prata med varandra, diskutera och lära känna varandra. Som i en skola. Som i det dagliga livet. Genom möterna kanske man kan bota utanförskap, bota rasism. Och få folk att inse: Vi är ju ändå alla människor.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s