Små små pussar på febervarma kinder

Nedan följer några anteckningar som jag gjorde medan min son var sjuk. Är ganska osammanhängande, men jag känner att jag vill bevara detta, och då är min blogg det bästa stället att göra det på. Kanske också påminner er alla om att ta hand om varandra, vi har bara varandra. 

Min lilla son ligger nu bredvid mig och sover. Fast inte den lugna stadiga sömnen han behöver, utan en orolig sömn där han kastar sig av och an. Varje litet andetag är en kraftansträngning, och varje gång han gnyr är jag där och lägger små små pussar på hans febervarma kinder. Viskar små nonsensord som, mammas lilla knytte, lilla pluttkin, snälla söta gos, bli bättre snart. Men inte blir han bättre.

Vi skyndar oss in till sjukhuset, hjälp mig, hjälp mitt barn. Kunnig personal kom och kände på honom, försökte hjälpa honom, adrenalin, ventolin,  så många olika mediciner med underliga namn skulle nog hjälpa. Han blev visserligen bättre för en stund, men varje natt blir han sämre igen. Två gånger är vi där, två gånger blev han hemskickad igen. Den tredje gången bestämde de att han skulle få stanna över natten. Penicillin mot en elak öroninflammation, alvedon mot den höga febern, och vätskeersättning mot det virus som gör det svårt för honom att andas, som gör honom magsjuk. Det är en lång kväll, och en lång natt.

Sen kom vändningen. Vaknar på morgonen av Ossian som lekte i sin sjukhussäng. Han pratar lite grann med den kanin han fick av personalen. Sjukdomskaninen döpte jag den till, på grund av bitterhet och oro.  När han ser på mig ler han sitt underbara leende. Jag tar tempen, 38 grader, inte läskigt hög som den var igår. Han är fortfarande svag, men vill ändå leka, gosa, vara nära. Inte längre den frånvarande lilla pojk som varit nu i flera dagar, utan den son jag känner och älskar. Klockan två får vi gå hem, inte hem-hemma, men till mormor-hemma. Han sover, leker och äter, kanske lite långsammare än han brukar, men han gör det åtminstone. När vi satt i soffan hos mamma/mormor, viskade jag till honom att nu kan vi döpa om Sjukdomskaninen till Kompiskaninen. Tills han är stor nog att ge den ett eget namn. För han fick den faktiskt som tröst. Vi kurrar ihop oss i ett soffhörn, min son och jag, och lilla Kompiskaninen, ända tills han somnar i min famn.

Nu när jag skriver det här, inser jag en hel del, om mig själv. Jag känner nu ett lugn inom mig, jag känner att jag kan klara av att ta hand om det lilla liv som jag är mamma åt. Jag förstår nu också bättre alla mammor (och pappor med) med svårt sjuka barn. Hur de orkar har alltid förundrat mig. Ossians sjukdom fick mig att inse, att man måste orka. Man har inget val. Du måste orka, annars dör det liv du fått äran att ta hand om. Hårda ord kanske, men sanna. Men jag kan säga, att utan den hjälp jag fick av mamma och den sjukhuspersonal som tog om hand om min son, hade det aldrig funkat. Jag förstod nu vad min mamma gick igenom, när jag var sjuk som liten. Jag är tacksam för all den hjälp jag fått! 

 

 

One comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s