A thought about death and life

En tidig novembermorgon hade jag just fått veta att en nära släkting dött. Det kändes ganska meningslöst med det, en så onödig död, och jag var arg, arg för att hon dog. Nu lämnade hon så många människor ensamma, gjorde så många ledsna. Men även fast hon gjorde många ledsna, ensamma, går livet vidare. Min mamma fyller år, mina bröder går fortfarande till dagis, min mormor som förlorade sin syster grälar fortfarande med sin hyresvärd om de otaliga reparationer som krävs för hennes lägenhet. Medan min släkting är borta, finns inte mer. Och jag kan inte släppa den där känslan av onödighet.

I dag såg jag en av hararna som lever i parken utanför mitt hem. Han låg brevid staket, och var så fin i pälsen. Medan hans nötbruna oseende ögon för alltid stirrade in i evigheten. Jag vet inte vad han dog av. Kanske gammal ålder. Jag hoppas av gammal ålder, det är vad jag vill tro. Men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av det onödiga med detta. De andra hararna leker fortfarande i parken. Nästa sommar kommer nya vänner skutta omkring, lyckliga i gräset, medan solskenet värmer den mjuka pälsen. De kommer inte känna till den fina haren som dog en kall novemberdag.  Min son kommer inte få lära känna min släkting.

Haren i parken finns inte mer. Min släkting finns inte mer. Livet går vidare, medan de försvann.

 

Translation:

An early november morning I got to know that a close relative of mine had died. It felt pointless with that, such an unneccesary death, and I was so angry, angry because she died. She left so many people alone, made so many people sad. But even if she made many sad, alone, life goes on. My mother has her birthday, my brothers still go to their day care center, my grandmother who lost her sister, is still quarrel with her land lord about the countless reparations that needs to be done in her new flat. While my relative is gone, do not exist anymore. I can’t get ride of the feeling that it is pointless.

Today I saw one of the hares that lives in the park outside my home. He lied next to the fence, and was so clean and beautiful in the fur. While his nutbrown eyes unseeing was staring into eternity. I do not know what he died of. Maybe old age. I hope old age, that is what I want to believe. But I can’t get ride of the feeling of the pointlessness about this. The other hares still play around in the park. Next summer new friends will hop around, blissful in the grass, while the eternal sunshine is warming their soft fur. They will not get to know the beautiful hare that died a cold november morning. My son will not know my relative.

The hare in the park do not exist anymore. My relative does not exist anymore. Life goes on, while they disappeared.

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s