Alltså jag blir så fly förbannad på vissa saker, bland annat den otroligt skeva verklighetsbild som modellbranschen förmedlar. Att folk ska vara långa och smala, och vara tunnare än en planka, det skrämmer mig. Droppen för många var nog när de rekruterade unga anorektiska kvinnor. Jag kan inte säga att jag inte är påverkad av den här synen på kroppen, för det är jag. När jag var gravid oroade jag mig över att bli fet…fast jag egentligen bara var med bebis. Så djupt satt komplexen. Jag var i tonåren spinkig, tunn och liten och försvann nästan, och i omklädningsrummen klädde man inte av sig om man hade det minsta fett på kroppen. Det är först på senare tid, då jag har haft min son i mina armar som jag har börjat inse vad samhället egentligen säger till honom, och till alla oss andra. Det gör mig rädd.
Modeller är en förebild för många människor, vi ser dem överallt, på reklampelare, i tidningar och i TV, och att komma bort från den här bilden är otroligt svårt, om man inte vill leva i en grotta i skogen. De röster som säger att modellens ideal är sjukligt drunkar faktiskt om man inte aktivt letar upp det. Därför applåderar jag min partikollegas Lorentz Tovatt förslag om en särskild modelllagstiftning här i Sverige, för att säkerhetställa att dessa unga kvinnor inte blir offer för en hänsynslös bransch, och offrar hälsan samtidigt.
Jag hade ännu hellre sett en frisk bransch med sunda ideal som säger att om man äter hälsomsamt, vilar och tar hand om sig, då mår kroppen bra, men det är en lång väg dit. Jag tror faktiskt inte på att man kan lagstifta bort ett problem, inte bara, för då skulle barnaga inte finns. Men att det finns en lag gör det lättare att säga att det är helt fel, helt skevt. Det tror jag är ett steg på vägen mot ett sundare ideal i en sjuk bransch.
PS. Idag är jag otroligt stolt över min lilla, runda kropp som aldrig sviker mig.
