Tänk att det har gått tio månader, tio månader sedan den här söta lilla krabaten kom in i mitt liv. Nu kan jag faktiskt är inte tänka mig ett liv utan Ossian, min lilla spelevink med de vackra ögonen och det glada humöret. Ja, jag är kär, kär i mitt barn, och är nästan som en kärlekskrank tonåring när jag är borta från honom ett par timmar, och ringer Adam och ber honom sätta på högtalaren på telefonen, bara så att jag kan få höra bebisjoller. Att snusa han i nacken när vi sover tillsammans är också något jag älskar. Och hans små upptäcksfärder, leendet han har då han får smaka på en våffla, kasta iväg mammas skor eller rota runt i grytskåpet. Jag är hedrad av att få vara hans mamma.
