Med korv och varm choklad vid sjön

I helgen var vi ute på utflykt igen, det har blivit något av en helgtradition, för mig och Ossian. Adam är inte en skogsmulle som resten av familjen, så vi passar på att ge oss ut på lördagar då Adam ändå spelar spel med sina vänner. I lördags begav vi oss ut till en av de många sjöar som finns inom promenadavstånd från vårt hem, med ett snabbt stopp vid affären för att köpa ekokorv och senap, och ytterligare ett stopp vid second hand-affären för att köpa på mig en ny-gammal termos. Jag hade bestämt mig för varm choklad och trodde jag hade en termos hemma, men tydligen har det gått samma väg som min pajform och sovsäck, uppäten i en låda uppe på vinden sen vi flyttade. Men det blev ganska lyckat ändå, och vi kom iväg till sjön.

Väl där var allt så himla idylliskt lugnt och kaosartat som jag minns att min barndoms utflykter var. Jag täljde grillpinne, lärde Ossian att trä på korven och kämpade med att få fyr på fuktig ved. Tufft var det, men jag hade med mig braständare och jag tror nog det inte hade blivit någon eld utan dem. Tips alltså att ta med istället för giftig tändvätska!

Både jag, Ossian och vovven hade en härlig stund, med grillkorv, choklad och mys. Trots fuktig ved och kaos. Jag hoppas jag lyckas ge min lilla pojk sådana fina minnen jag själv har med mig sen barn. Kärleken och lugnet i skogen, och att bara vara tillsammans, utan telefoner, internet och moderna distraktioner.

Bloggen blir lidande just nu, då min hemmadator är sönder (moderkortsproblem är lika med en dödsdom) men jag finns på instagram med! Whitemaskgirl heter jag där, precis som här. Om ni hittar en bild på mig som äter en jätteglass, då har ni hittat rätt!

Allhelgona

Allhelgonahelgen kom och gick och himmel, den var så fin. Vi hade svärmor med respektive över från England, och de var som en stormvind och hjälpte till med allt som brukar bli liggandes i hemmet medan man tänker att det gör man senare. Cykelpunkor fixade och lagade lapptäcken bland annat.

Vi firade själva Allhelgona med en stor varm brasa, nästan 2 meter höga flammor blev det, på kolonin. Det var allt sly efter en buske som hade grävts upp. Jag hade gärna åkt ut till någon kyrkogård också, men de gravar efter mina döda ligger alla så långt bort. Jag tänkte att våran brasa fick representera min sorg och saknad.

Vi tog en massa promenader också, då vädret var så vackert. Till Järntemplet bland annat. Vi gick allihopa, i Ossians takt. Man ser ju så mycket mer med en tvååring! Ådi sprang i förväg, och jag fascinerades av alla löv överallt, nästan yrvaket och förundrat. Jag har nog inte tänkt så mycket på löv som jag gjorde i år. Inte sen jag var liten.

Ett lugn i kroppen kände jag faktiskt efter denna helg. Det är faktiskt ganska skönt att ibland ha släkten nära, det ger en sådan avlastning. Jag bokade faktiskt biljetter till att besöka min mamma efter detta, att ha svärmor på besök gjorde att jag kände ett behov av att även träffa min familj. Den 13 åker jag!

Ut på tur

Jag älskar naturen, och då är det faktiskt ganska skönt att på där jag bor, i Finspång. Det finns inte så mycket att se i centralorten där jag bor, det är faktiskt ganska fult men kommer man utanför stan och ut i skogen finns det en sådan otroligt variation av natur, berg, sjöar, ängar och skog så att man nästan blir gråtfärdig. Faktiskt fick jag veta att Finspång fått pris för att vara ett av de bästa friluftslivskommunerna i Sverige. Något jag tycker är bara rättvist.

Nu ägnar vi söndagarna till att undersöka livet runtomkring i skogen. Det är något jag har med mig sen jag var liten och några av mina bästa barndomsminnen är när vi hela familjen var ute i skogen och grillade och lekte. Något jag vill föra vidare till Ossian. I söndags undersökte vi sjön Skutern, med Ossian i bärsjalen, väskan i ena handen och Ådi springandes lös längs vattenbrynet (Adam tog sovmorgon så vi gick själva). Och allt var så idylliskt som man kunde önska sig. Jag vill gärna ha fler sådana dagar.

Brevskrivandets lov

 

Jag har börjat skriva brev igen. Det började jag med för ungefär ett år sedan och nu har jag redan tre härliga brevvänner. Eller två, då döden tog en för några dagar sedan. Jag känner att det både är sorgligt, men livets gång samtidigt. Även om det kan räcka med död nu för i år. Och alla, även min brevvän fattas mig.

Men nu var det inte döden och sorgen jag ville skriva om. Utan om breven, om läsningen. Och om glädjen över att få skriva, långsamt, för hand och verkligen tänka efter, känna efter kring varje ord. Det är mediativt, omtänksamt och lugnt. Och tidskrävande, jag säger inget annat. Men tid, vad är tid till för om inte att lägga på de saker man tycker om att göra? Och jag, jag gillar ju att skriva. Till en flicka i Domnikanska Republiken, till en gammal dam i England och till en annan brevskrivande svenska. De som får emotta mina handskrivna alster, de lägger verkligen tid och kraft på att svara. Fast en hade demens, en annan har knappt lärt sig att skriva och den tredje är mitt uppe i livet, så får jag verkligen svar. Och det om något är alldeles fantastiskt.

Nu har jag bredvid mig tre brev, som ska postas och skickas till sina mottagare i olika länder. Jag vet att jag kommer få två svar.

20141023_103027

Sommaren kom och gick…

…och jag vill bara skriva om min kattmadame. Femton år gammal är hon idag, och vacker som en dag. Jag skulle kunna skriva om hur jag legat sömnlösa flera nätter i rad, på grund av oro i själen över min bror som blivit sjuk men vill hellre berätta om att jag och Smulan (för så heter hon) har aldrig varit vänner. Hela min uppväxt var jag lite rädd för henne, för att känna hennes små vassa klor borra in sig i benet. Men nu, med åldern har hon kanske inte blivit snäll, men värdigheten i henne har blivit ett framstående karaktärsdrag och hon spinner när jag på nåder klappar henne.

Jag skulle kunna skriva om hur våran andra katt dog, obotligt cancer i mjälten fick vi höra, men vill hellre berätta om hur Smulan som en ung kattfröken  flyttade hem till oss från ett överklasshem. Hälften Burma och hälften bondkatt. Liten som en tennisboll och humör som en tiger. Men hon älskade min mamma och min bror Leo föddes strax efter att hon kom. De var små tillsammans och blev stora tillsammans.

Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hur jag i processen av att bli mamma tappade bort Madeleine, och hur jag ägnat sommaren och hösten åt att finna mig själv igen. Men är det inte mer spännande att för höra hur Smulan blev mamma? Till den största katten jag någonsin sett, Beast, och till en liten kattfröken med missbildad svans som vi gav namnet Elektra. Beast lever och frodas än, vad jag vet. Elektra dog några år gammal, på grund av sin missbildning, men vi gav henne några fina år ändå.

Jag skulle kunna skriva om hur det är att inte få något jobb, hur det är att gå på knäna ekonomiskt, oro över att rasism blivit vardagsmat, ångesten jag känner i kroppen över klimatet och kemikalier och mobilstrålning och allt annat som tynger en i vardagen. Men istället tycker jag det är roligare att skriva om hur när jag ligger och sover har Ossian bredvid mig och Smulan uppkrupen på magen. Och hur när jag vaknar på morgonen springer Ådi in och hoppar upp i sängen och Ossian skrattar, medan Smulan, som den kattmadame hon är, förnärmat går ut till köket och högljutt kräver att bli serverad. Hundfasoner är inte henne värdig. För att i slutändan är det sådant som är viktigast.

Saltdränkta stränder

Är i Karlskrona igen, på dess saltdränkta stränder där solen alltid lyser. Här ska min bror firas, jag ska sova och politik ska diskuteras i den oändliga. Och såklart ska man bada mest hela tiden. Jag lyssnar på musik, Stevie Nicks och njuter av min semester. Den enda jag får denna sommar, 4 dagar med min son och familj. Så vi ses återigen på måndag, då jag tänker klämma varje droppe ur detta. Vi hörs!

 

Sommarläsning

Sommar, sol och böcker. Eller sommar, regn och böcker. Spelar ingen roll vad för väder det är ute, när det är sommar då djupdyker jag i olika ämnen som fascinerar mig. Just nu läser jag mycket böcker om föräldraskap, om den fina föräldrafilosofi jag tror på och uppfostrar min son genom. Växa – Inte lyda är nog den bok som handlar mest om det av alla jag läst hittils. Den är så fin, om en barnläkares syn på föräldraskap och om budskapet om att uppmuntran och tro på sig själv skapar starka självständiga individer. Även Jag törs inte men gör det ändå behandlar samma ämne, men det var till större hjälp för mig själv än för mitt föräldraskap. Jag kände igen vissa delar av min egen barndom och fick många “aha”-känslor där. Lyhört föräldraskap står näst på tur när det gäller djupdykning i föräldraforskningen.

Och som vanligt har jag alltid några miljöböcker på g. The imperfect environmentalist är som ett uppslagsverk för miljömedvetna och Makt, Plast, Gift och Våra barn är Ethel Forsbergs (KEMIs gamla chef) bok om hur plastlobbyismen fungerar.  Skönlitterärt läser jag mig igenom Fredrik Backmans böcker, just nu Min mormor hälsar och säger förlåt. Jag skrattade högt flera gånger åt den boken, vilket aldrig hänt förut. Så gott betyg där! Och sen två klassiker, Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga läser jag varje sommar. Jag älskar den för alla beskrivningar och mystik blandat med allvar och livsvisdomar. Och Amos Oz bok En berättelse om ljus och mörker. Poetisk titel om en ganska mörk historia som leder mot en domedag. Som motvikt mot Backmans bok.

Sist men inte minst läser jag Leo Buscagligas bok Leva Älska Lära. En helt fantastisk bok som verkligen får en att tycka om både sig själv och alla andra. Jag läser den långsamt, då jag måste begrunda varje sida känns det som. Och sen läser jag om nålbindning med, för nöjes skull och de fina bilderna. 

Det var min sommarläsning det. Nu undrar jag, vad tar ni med er till stranden/fiket/släkten i sommar?